jag är inte tillräckligt stark längre! inte längre för att kunna ta ett steg i taget!

Känns som om alla bara hatar mig nu för allt jag gjort. Okej det gör dem säkert rätt i!!
jag hatar fan mig själv, har alltid gjort det och kommer antagligen alltid att göra det!

Nu har jag bestämt mig, JAG VILL LEVA MED NIKLAS! <3 Han är min framtid mitt allt den som verkligen bryr sig om en :)

Någon slags saknad

Ensammast är jag...
Så mycket liv...
Alla människor, alla djur, alla växter.
Ingen talar till mig, allt är så tyst.
Själen är så tom, men ändå så levande.
Stora gropar, stora hål. Ett hav. Ett livfullt hav.
Fylls igen för att sedan nötas upp av förbipasserande människor.
Alla i olika former, olika mål, olika tankar om vad som kan finnas där långt nere.
Någon traskar in, trippar lite, på väg att falla ner i stupet.
Men få vågar falla över. Få vågar möta sanningen.
Ensammast är jag...
Några finns redan där.
Några som ser mitt falska leende.
Min påmålade mask.
Mitt yttre skal.
Men ingen läser mina tankar.
Ingen kan se det jag ser genom mina ögon.
Ensammast är jag...
Det jag ser och det jag känner är obegripligt.
Det är onda demoner som förstör, dödar, hatar och tycker si och så.
Vi är inte ens värda att kallas för människor.
Världen är så grym. Att leva är någon slags slälvplågan.
Alla måste vi gå igenom denna tortyr. Med eller utan någon.
Ensammast är jag...